Dag 1, dan före dan
Vår buss från Oaxaca mot Yalalag avgick enligt tidtabell klockan sju. Den gick från busstationen med det klingande namnet “Estacion de autobuses de seconda clase”. Förutom oss var det två andra förväntansfulla turister och en handfull lokalbefolkning som fyllde upp det ålderstigna fordonet. Vi var lite besvikna för vi hade liksom väntat oss mängder med unga män och kvinnor på väg till sina hembyar för att ladda inför den stora dagen.
Det var nämligen åttonde maj. Den dagen då alla mexicaner förväntas vara hemma hos sina föräldrar för att förbereda mors dag. En av viktigaste och mest firade högtiderna i detta land där modern bestämmer var skåpet ska stå, i alla fall i familjen. Här är det inte nått kommersiellt jippo, man tar mor och mors dag på allvar.
Oaxaca är en stad en knapp timmes flygning sydost om Mexico City. Hit kom Dominikanermunkarna på 1500 talet för att konvertera de stackars indianerna från deras irrläror till den Enda Sanna Religionen. Inkvisitionen måste ha haft en jättemarknad här, bokstavligt talat alla hade ju fel religion.
En riklig förekomst av guldgruvor gjorde kanske inte projektet sämre. En hel del av mineralerna de hittade gick nog åt till att bygga katedraler och kloster. För fler och vackrare utsmyckade får man leta efter.
Dock var det inte alla indianer som riktigt uppskattade gästerna. De tog sitt pick och pack och drog upp i bergen för att bilda nya byar. Det var dit vi var på väg för några dagars vandring, och för att lära oss lite om indiankulturen.
Det stod i Lonely Planet (vars forum för övrigt är en outsinlig källa till kunskap oavsett om man ska åka till Paris eller en by i bergen i södra Mexico) att engelska pratar ingen, men oftast klarar man sig bra på spanska. Här är nämligen huvudspråket zapotekiska enligt LP. Tack och lov skulle det visa sig vara en mild överdrift. Vi klarade oss utmärkt på vår spanska, och tur var väl det eftersom vi träffade många vänliga och trevliga människor som gärna ville prata med oss. Dessutom klarar inte Google translate (ännu) inte zapotekiska.
Bussen skumpade sakta iväg genom den torra dalen som omgavs av mäktiga berg. Vid Tlalcolula de Matamoros svängde chauffören vänster och började sin branta klättring på låga växlar upp bland molnen, för det är så de kallas dessa byar, byarna bland molnen.
Första byn hette Cuajimoloyas och låg på drygt 3000 meters höjd över Stilla Havet många mil ifrån oss. Vi klev av bussen, tog ett extra andetag för att få syre och såg oss om i det fantastiskt vackra landskapet. Höga berg, djupa dalar och stora barrskogar. Och något som vi inte är speciellt bortskämda med, frisk klar luft. Byn bestod av hus utslängda längs grusvägen, mellan husen fanns åkerlappar och några hagar med getter och får. Hönsen gick och pickade mellan husen som de flesta var byggda av timmer och brädor, men även lite modernare som var gjutna i betong. Vi fick senare lära oss att det var ungdomarna i byarna som finansierade de nya husen, de gav sig iväg från till städerna för att studera och skaffa jobb. Och skickade sen hem pengar för att föräldrarna skulle kunna modernisera sina hem.
Vår första guide av fyra hette Antonio och han väntade på oss vid turiststationen. Medan vi vandrade iväg genom tallskogen berättade han om projektet.
Åtta byar har slagit sig ihop om detta ekoturistprojekt. Alla har de byggt likadana små hyddor med dusch och toalett. En gemensam matsal finns i varje by där de företrädesvis utländska turisterna utspisas med allehanda lokala läckerheter. Mest majstortillas, bönor och den världsberömda lokala fårosten. Byarna ställer upp med guider som under vandringen berättar om seder och bruk, medicinalväxter och hur de lever i byarna. Vi utökade vår botaniska kunskap och kan nu skilja på bakfylleört och fertilitetsblad, det gäller liksom att inte blanda ihop dom.
Dagens lunch serverades vid en forellfarm. Den låg där dalen mötte skogen och en sprudlande bäck försåg dammarna med friskt bergsvatten. Fiskarna jagades upp ur bassängen med en håv och en sopborste och langades direkt upp på den vedeldade spisen. Färskare än så kan det inte bli. För att vara en friluftsaktivitet var det här projektet lika tillrättalagt som en amerikansk turistresa som utlovar hela Europa på 4 dagar. Rätt behagligt med andra ord.
Som den första semesterdagen sträcker ut sig från den daggiga morgonen till den långa skymningen låg byn Latuvi behagligt utsträckt längs en ås. Fälten med majs och sötpotatis andades välstånd och följde sydsluttningen ner mot ån som glittrade i motljuset i eftermiddagssolen längst ner i dalen. En kall Corona i hängmattan med en hänförande utsikt blev en perfekt avslutning på dagsetapp på modiga en och en halv mil i rejält kuperat landskap.
Med magarna fyllda av bönor stöp vi tidigt i säng och somnade till ljudet av vindens susande i talltopparna och coyotens ylande mot fullmånen. (ok då, en något förbättrad och poetisk omskrivning av snarkningar och åsnors brunstiga skrik. Men gott sov vi).
Dag 2, dan före…
På något stela ben vandrade vi iväg tillsammans med Perez, vår andra guide och en stor anhängare av det kollektiva projektet. Han berättade stolt hur 25-30 personer av 800 invånare i hans by ställer upp ett år i taget för idella ändamål för byn. Några driver skolan. Andra hälsokommiteen. Vissa, som han, är guider i ekoturistprojektet där betalningen är nya skor och ett par byxor.
Varje år samlas man på gården till kommunalhuset där de röstberättigade väljer sina representanter (han underströk noga att även kvinnor hade rösträtt). Han var kristallklar i sin uppfattning att detta är enda sättet för byarna att utveckla sig, genom gemensamma ansträngningar. Förmodligen är det på det viset de har lyckats. Misstroendet mot statliga och delstatliga politiker är väldigt stort, här reder man sig själv. De har de gjort de senaste 500 åren och så tänker de fortsätta.
När vi promenerar förbi kommunalhuset ser vi att byns buss står parkerad brevid. Perez berättar att den avgår klockan fem varje fredagsmorgon och tillbaka tolv timmar senare. Det ger byn tillräckligt med tid på den stora marknaden för att sälja det som inte går åt i hushållen, och för att dra in lite cash.
Dessa två glada medtrafikanter på livets grusväg mötte vi halvägs till nästa by. Deras resa hade börjat i Tijuana där de tog buss till Oaxaca via Mexico City, en resa på minst 48 timmar. Det fick den sista biten, promenaden på fyra timmar, till deras dotter att verka som en västanfläkt.
Hon hade, till skillnad mot de fyra sönerna, inte flyttat med föräldrarna utan gift sig med en bonde i grannbyn. Det var dit de var på väg för att fira mors dag.
Vår tredje guide hette Pedro och lagom till lunch travade vi in hans lilla by, 90 invånare starkt. Alla byns fem skolbarn övade dans på skolgården. Det märktes att det inte var första gången de förberedde sitt uppträdande, de hade övat så dansen satt som en smäck. Vi kunde se framför oss hur tårar skulle rinna längs de stolta mödrarnas kinder.
Pedro var något bekymrad över det krympande invånarantalet i byn. Det fanns liksom inte tillräckligt med folk för allt det som behövdes göras. Senaste gången de hade en byfest var för 4-5 år sedan. Hela byn hade varit så engagerad i förberedelserna att ingen orkat festa när den stora dagen kom. De tillresta gästerna var de som fick njuta frukterna av byns arbete. Byrådet beslöt att lägga partajandet på hyllan ett tag.
Byn var väldigt välskött och städad. Vi frågade oss om det var en del av projektet eller om byn hade varit lika välskött även utan utländska ekoturister. Svårt att säga, men säkert har det en positiv påverkan. Allt utom kykan faktiskt, den var i betong utan några speciella utsmyckingar, kanske man fortfarande har viss skepsis mot dominikanermunkarna och den annars så annars så mäktiga mexicanska kyrkan.
Mot aftonen släpade vi våra trötta fötter in i byn Benito Juarez, ytterligare några hundra höjdmeter uppåt. En riktig storstad i jämförelse. Här räknades antalet invånare i hundratal.
Återigen mätta och belåtna på bönor, potatis och ost kröp vi till kojs. Vår cabana hade våningssängar och en ren och fungerande dusch och toalett. Hur lyxigt som helst. Vi tackade vår zapotekiske gud att vi var här i maj och inte under vintern. Då kan det bli rejält kallt. Och den lilla (väldigt minimala faktiskt) eldstaden i rummet skulle inte räcka till mer än en rejäl inrökning.
Den här natten stördes vår sömn av skönsång från traktens ungdomar som efter tolvslaget gick runt till varje hus och gratulerade mödrarna på mors dag. De sjöng och stimmade så det stod härliga till.
Dag 3, mors dag
Förberedelserna för mors dags firandet hade nog pågått i någon timme innan vi släntrade upp till frukosten. Den sjuhövdade orkestern repeterade för fullt och trumpetaren hade nog stimmat lite väl mycket för han spelade hur falskt som helst.
Vår fjärde och sista guide kom hålögd och gäspande en halvtimme försent (den enda förseningen i den annars så välorganiserade vandringen). Han tog oss på en bedövande vacker vandring genom skogar, via berg, över åkrar och ängar tillbaka till byn där vi hade börjat.
Här väntade vår taxi och vi lämnade våra guider och deras kamrater till sitt firande som vi kunde höra på avstånd. Själva satte vi oss på ett flyg tillbaka till storstadens brus. Ingen av dem vi mött under våra dagar i bergen skulle ha velat följa med oss. Trots knappa omständigheter var de nöjda att sköta sig själva och sina byar, långt borta från myndigheter och dominikanermunkar. Och att få festa ordentligt på mors dag.