Den som vandrar om natten, typ

Dag 1, dan före dan

Vår buss från Oaxaca mot Yalalag avgick enligt tidtabell klockan sju. Den gick från busstationen med det klingande namnet “Estacion de autobuses de seconda clase”. Förutom oss var det två andra förväntansfulla turister och en handfull lokalbefolkning som fyllde upp det ålderstigna fordonet. Vi var lite besvikna för vi hade liksom väntat oss mängder med unga män och kvinnor på väg till sina hembyar för att ladda inför den stora dagen.
Det var nämligen åttonde maj. Den dagen då alla mexicaner förväntas vara hemma hos sina föräldrar för att förbereda mors dag. En av viktigaste och mest firade högtiderna i detta land där modern bestämmer var skåpet ska stå, i alla fall i familjen. Här är det inte nått kommersiellt jippo, man tar mor och mors dag på allvar.

Oaxaca är en stad en knapp timmes flygning sydost om Mexico City. Hit kom Dominikanermunkarna på 1500 talet för att konvertera de stackars indianerna från deras irrläror till den Enda Sanna Religionen. Inkvisitionen måste ha haft en jättemarknad här, bokstavligt talat alla hade ju fel religion.
En riklig förekomst av guldgruvor gjorde kanske inte projektet sämre. En hel del av mineralerna de hittade gick nog åt till att bygga katedraler och kloster. För fler och vackrare utsmyckade får man leta efter.
Dock var det inte alla indianer som riktigt uppskattade gästerna. De tog sitt pick och pack och drog upp i bergen för att bilda nya byar. Det var dit vi var på väg för några dagars vandring, och för att lära oss lite om indiankulturen.
Det stod i Lonely Planet (vars forum för övrigt är en outsinlig källa till kunskap oavsett om man ska åka till Paris eller en by i bergen i södra Mexico) att engelska pratar ingen, men oftast klarar man sig bra på spanska. Här är nämligen huvudspråket zapotekiska enligt LP. Tack och lov skulle det visa sig vara en mild överdrift. Vi klarade oss utmärkt på vår spanska, och tur var väl det eftersom vi träffade många vänliga och trevliga människor som gärna ville prata med oss. Dessutom klarar inte Google translate (ännu) inte zapotekiska.
Bussen skumpade sakta iväg genom den torra dalen som omgavs av mäktiga berg. Vid Tlalcolula de Matamoros svängde chauffören vänster och började sin branta klättring på låga växlar upp bland molnen, för det är så de kallas dessa byar, byarna bland molnen.

Vackra vyer och trevliga byar

Första byn hette Cuajimoloyas och låg på drygt 3000 meters höjd över Stilla Havet många mil ifrån oss. Vi klev av bussen, tog ett extra andetag för att få syre och såg oss om i det fantastiskt vackra landskapet. Höga berg, djupa dalar och stora barrskogar. Och något som vi inte är speciellt bortskämda med, frisk klar luft. Byn bestod av hus utslängda längs grusvägen, mellan husen fanns åkerlappar och några hagar med getter och får. Hönsen gick och pickade mellan husen som de flesta var byggda av timmer och brädor, men även lite modernare som var gjutna i betong. Vi fick senare lära oss att det var ungdomarna i byarna som finansierade de nya husen, de gav sig iväg från till städerna för att studera och skaffa jobb. Och skickade sen hem pengar för att föräldrarna skulle kunna modernisera sina hem.

Vår första guide av fyra hette Antonio och han väntade på oss vid turiststationen. Medan vi vandrade iväg genom tallskogen berättade han om projektet.
Åtta byar har slagit sig ihop om detta ekoturistprojekt. Alla har de byggt likadana små hyddor med dusch och toalett. En gemensam matsal finns i varje by där de företrädesvis utländska turisterna utspisas med allehanda lokala läckerheter. Mest majstortillas, bönor och den världsberömda lokala fårosten. Byarna ställer upp med guider som under vandringen berättar om seder och bruk, medicinalväxter och hur de lever i byarna. Vi utökade vår botaniska kunskap och kan nu skilja på bakfylleört och fertilitetsblad, det gäller liksom att inte blanda ihop dom.

Här tillagas lunch

Botaniklektion

Dagens lunch serverades vid en forellfarm. Den låg där dalen mötte skogen och en sprudlande bäck försåg dammarna med friskt bergsvatten. Fiskarna jagades upp ur bassängen med en håv och en sopborste och langades direkt upp på den vedeldade spisen. Färskare än så kan det inte bli. För att vara en friluftsaktivitet var det här projektet lika tillrättalagt som en amerikansk turistresa som utlovar hela Europa på 4 dagar. Rätt behagligt med andra ord.

Entrepenör i forellbranschen

Här tillagas forell

En ung forellfiskare

Som den första semesterdagen sträcker ut sig från den daggiga morgonen till den långa skymningen låg byn Latuvi behagligt utsträckt längs en ås. Fälten med majs och sötpotatis andades välstånd och följde sydsluttningen ner mot ån som glittrade i motljuset i eftermiddagssolen längst ner i dalen. En kall Corona i hängmattan med en hänförande utsikt blev en perfekt avslutning på dagsetapp på modiga en och en halv mil i rejält kuperat landskap.

Infarten till Latuvi

En corona i hängmattan

Med magarna fyllda av bönor stöp vi tidigt i säng och somnade till ljudet av vindens susande i talltopparna och coyotens ylande mot fullmånen. (ok då, en något förbättrad och poetisk omskrivning av snarkningar och åsnors brunstiga skrik. Men gott sov vi).

Dag 2, dan före…

På något stela ben vandrade vi iväg tillsammans med Perez, vår andra guide och en stor anhängare av det kollektiva projektet. Han berättade stolt hur 25-30 personer av 800 invånare i hans by ställer upp ett år i taget för idella ändamål för byn. Några driver skolan. Andra hälsokommiteen. Vissa, som han, är guider i ekoturistprojektet där betalningen är nya skor och ett par byxor.
Varje år samlas man på gården till kommunalhuset där de röstberättigade väljer sina representanter (han underströk noga att även kvinnor hade rösträtt). Han var kristallklar i sin uppfattning att detta är enda sättet för byarna att utveckla sig, genom gemensamma ansträngningar. Förmodligen är det på det viset de har lyckats. Misstroendet mot statliga och delstatliga politiker är väldigt stort, här reder man sig själv. De har de gjort de senaste 500 åren och så tänker de fortsätta.
När vi promenerar förbi kommunalhuset ser vi att byns buss står parkerad brevid. Perez berättar att den avgår klockan fem varje fredagsmorgon och tillbaka tolv timmar senare. Det ger byn tillräckligt med tid på den stora marknaden för att sälja det som inte går åt i hushållen, och för att dra in lite cash.

Kommunalhuset

Dessa två glada medtrafikanter på livets grusväg mötte vi halvägs till nästa by. Deras resa hade börjat i Tijuana där de tog buss till Oaxaca via Mexico City, en resa på minst 48 timmar. Det fick den sista biten, promenaden på fyra timmar, till deras dotter att verka som en västanfläkt.
Hon hade, till skillnad mot de fyra sönerna, inte flyttat med föräldrarna utan gift sig med en bonde i grannbyn. Det var dit de var på väg för att fira mors dag.

från Tijuana och hit

Vår tredje guide hette Pedro och lagom till lunch travade vi in hans lilla by, 90 invånare starkt. Alla byns fem skolbarn övade dans på skolgården. Det märktes att det inte var första gången de förberedde sitt uppträdande, de hade övat så dansen satt som en smäck. Vi kunde se framför oss hur tårar skulle rinna längs de stolta mödrarnas kinder.

Nästan alla elever och deras lärare tar igen sig

Pedro var något bekymrad över det krympande invånarantalet i byn. Det fanns liksom inte tillräckligt med folk för allt det som behövdes göras. Senaste gången de hade en byfest var för 4-5 år sedan. Hela byn hade varit så engagerad i förberedelserna att ingen orkat festa när den stora dagen kom. De tillresta gästerna var de som fick njuta frukterna av byns arbete. Byrådet beslöt att lägga partajandet på hyllan ett tag.

Byn var väldigt välskött och städad. Vi frågade oss om det var en del av projektet eller om byn hade varit lika välskött även utan utländska ekoturister. Svårt att säga, men säkert har det en positiv påverkan. Allt utom kykan faktiskt, den var i betong utan några speciella utsmyckingar, kanske man fortfarande har viss skepsis mot dominikanermunkarna och den annars så annars så mäktiga mexicanska kyrkan.

Ekoprojekt

Mot aftonen släpade vi våra trötta fötter in i byn Benito Juarez, ytterligare några hundra höjdmeter uppåt. En riktig storstad i jämförelse. Här räknades antalet invånare i hundratal.
Återigen mätta och belåtna på bönor, potatis och ost kröp vi till kojs. Vår cabana hade våningssängar och en ren och fungerande dusch och toalett. Hur lyxigt som helst. Vi tackade vår zapotekiske gud att vi var här i maj och inte under vintern. Då kan det bli rejält kallt. Och den lilla (väldigt minimala faktiskt) eldstaden i rummet skulle inte räcka till mer än en rejäl inrökning.
Den här natten stördes vår sömn av skönsång från traktens ungdomar som efter tolvslaget gick runt till varje hus och gratulerade mödrarna på mors dag. De sjöng och stimmade så det stod härliga till.

Dag 3, mors dag

Förberedelserna för mors dags firandet hade nog pågått i någon timme innan vi släntrade upp till frukosten. Den sjuhövdade orkestern repeterade för fullt och trumpetaren hade nog stimmat lite väl mycket för han spelade hur falskt som helst.
Vår fjärde och sista guide kom hålögd och gäspande en halvtimme försent (den enda förseningen i den annars så välorganiserade vandringen). Han tog oss på en bedövande vacker vandring genom skogar, via berg, över åkrar och ängar tillbaka till byn där vi hade börjat.
Här väntade vår taxi och vi lämnade våra guider och deras kamrater till sitt firande som vi kunde höra på avstånd. Själva satte vi oss på ett flyg tillbaka till storstadens brus. Ingen av dem vi mött under våra dagar i bergen skulle ha velat följa med oss. Trots knappa omständigheter var de nöjda att sköta sig själva och sina byar, långt borta från myndigheter och dominikanermunkar. Och att få festa ordentligt på mors dag.

Annonser
Publicerat i Friluftsaktiviteter, Mexicobrev, Oaxaca | 2 kommentarer

Tjuvarnas marknad, typ

Vi hade förberett oss med militär precision.
Klädsel: jeans, tshirt och gympaskor. Utrustning: endast några enstaka pesos i fickorna, en mobiltelefon, en kamera, bägge väl dolda. Bilen parkerad på en säker plats med ytterligare en mobil i reserv om vi skulle bli rånade på den första. Familjen var instruerad att kontakta den säkerhetsansvarige på jobbet om de inte hade hört av oss innan solens nedgång. Vi var på väg in i Tepito, aka gatumarknadernas moder, aka Barrio Bravo (“the rough neighbourhood”) aka Tjuvarnas Marknad.

Tepito är en område strax norr om själva hjärtat i Mexico City. Inom området är typ 25 gator fullproppade med gatustånd, ibland i rader om fyra så att det bildas två smala parallella gångar där enorma mängder människor trängs för att köpa alla (och då menar jag alla) typer av piratkopierade varor du kan tänka dig tillsammans med allehanda stöldgods från de mer välbärgade delarna av Mexico city. Det sägs att 70% av alla fejkprodukter i Mexico går igenom Tepito och den Koreanska maffians händer, som tydligen de är de som styr den här handeln (dock var vi lite besvikna för vi såg bara mexare och inte en enda asiat). Man går under ett tak av överlappande presenningar som täcker stånden så det känns lite grann som att gå inomhus i ett köpcentrum. Fast under århundradets julrea. Hit kommer mer än 10.000 personer varje dag för att sälja sina varor, detta utöver de 40-120 tusen personer som uppges bo här, hur många som kommer för att handla vågar jag inte ens gissa. Man kan väl anta att myndigheterna inte har nån speciell koll. Så när vi gick runt bland stånden så insåg jag att om vi hade blivit kidnappade så skulle den berömda nålen i höstacken vara betydligt lättare att hitta än några utlänningar. Till skillnad från överallt annars i Mexico så finns här inte en enda polis, jag har läst nånstans att de gör en räd då och då men annars så får invånarna sköta sig själva.

Tepito

Andrahandsmarknad i Tepito

 

Det som är intressant är att historien om Tepito går tillbaka redan till dom gamla Aztekerna, det här var nämligen redan innan Spanjorerna kom en marknad för tjuvar, tjuvgods och för de handelsmän som av olika anledningar inte fick tillträde till de stora officiella marknaderna inne själva staden. Nu är det ett väldigt slitet område med ett rykte om sig att vara fullständigt livsfarligt. Speciellt för utlänningar. Men när vi strövade runt bland piratkopierade DVDer, Lacoste, Hugo Boss, skor, väskor etc etc så kände vi oss faktiskt inte speciellt hotade. Det var väldigt mycket folk, trångt som i tunnelbanan en måndagmorgon när bara varannat tåg går på gröna linjen. Och jag tror inte att det är bra för affärerna om man kidnappar eller rånar möjliga kunder. Lite annorlunda var det så fort man kom utanför marknadsgatorna, bakom stånden och på de gator som inte råkar vara marknad så ser man slitna tvåvåningshus som en gång i tiden nog var ganska färgglada, typiskt mexicanskt, lila, rött, orange, blått osv. Där var det glest med folk, slitna skumma barer och allsköns folk (typ orakade medelålders män i tshirt med uppkavlade ärmar) som bara stod och hängde och glodde, vi smet snabbt tillbaka till den relativa säkerheten bland Tommy Hilfiger och YSL kopiorna. Självklart så låg det ett os av allehanda mexicanska läckerheter över hela stället, var fjärde stånd var en servering av nått slag, allt från färskpressad juice till Tacos och Empenadas där de mexicanska familjerna intog sina välförtjänta lördagsluncher efter några timmars intensivt fyndande. Dom av oss som hade varit på Jamaica kunde också konstatera att de förföriska dofterna från köken blandades med den berusande lukten av mariujana. Själv hade jag såklart ingen aning vad det var i luften.

Varför hade vi då begivit oss in i dessa farliga kvarter undrar ni med rätta. Jo det finns ett ganska intressant fenomen (tycker i alla fall jag som är lite nördig) som har intensifierats de senaste åren, nämligen att medlemmar i narkotikakartellerna, tjuvar, prostituerade och allsköns skumt folk har börjat lämna kyrkan för att istället tillbedja ett helgon som heter Santa Muerte, ungefär Heliga Döden. Det är väl snarare än kult än en religion och huvudföremålet är just detta inofficiella helgon, ett leende skelett iklädd klänning hatt och smycken. Det lär finnas mer än två miljoner människor i den här kulten som såklart motarbetas med näbbar och klor av kyrkan, som anklagar dem för svartkonst och förbindelser med djävulen. Till hennes ära finns en handfull offeraltare runt om i landet, och ett av dom på en dammig gata bakom Tepito.

Santa Muerte är ett helgon som tydligen också har en historia äldre än katolicismen, ytterligare en intressant blandning av den atzekiska och den katolska kulturen. Hon är ett väldigt praktiskt helgon som klarar av det mesta, till skillnad från vanliga helgon som är mer fokuserade på en fråga, plus att hon fixar saker som inget annat vanligt helgon kan. T ex få nån att bli kär i dig, skada egendom, döda någon, skydda dig mot att bli attackerad och andra praktiska saker om du lever på andra sidan lagen. Säkert ligger en stor del av populariteten i att många fattiga och utstötta människor har tappat tron att kyrkan ska kunna hjälpa den, men de har inte tappat tron på ett högre väsen som kanske kan assistera dem med oförtätter och att få en drägligare tillvaro. Mexico är ett väldigt religiöst samhälle där kyrkans ställning är väldigt stark men där också gamla seder lever kvar.

En skojig parentes och ett annat exempel på Atzekernas religion är att folk köar upp på stora torget framför katedralen för att få sin otur utrökt genom en shaman som för fem pesos (www.forex.se) täcker in dig i dofterna av rykande örter för att din dåliga karma ska försvinna. Så här kan det se ut:

Gamla traditioner lever kvar

En konsult som är psykolog som vi har jobbat en del med menar att mexicanarens kultur är att skylla på saker utanför sin egen kontroll istället för att ta personligt ansvar. Detta kanske är baksidan av att förlita sig på religion, helgon och shamaner, och inte som de goda protestanterna gör, arbeta sig trött för gud och kungen. Eller hur det nu är….

Nog med parenteser, tillbaka till Tepito.

Vi lämnade tryggheten bland stånden bakom oss och strövade vidare genom väldigt skumma gator, kartan som jag hade i fickan hade jag memorerat, det här var inte grannskapet där man ställde sig och vecklade ut Mexico citys stadskarta. Vi stack ut rätt ordentligt i alla fall, vi var helt klart på fel ställe. Efter en promenad som kändes alldeles för lång kom vi fram till altaret som var uppställt på trottoaren och där stod hon. En meterlång skelettfigur med långt svart hår, i handen en lie och iklädd nån slags lång klänning. Hon stod i ett skåp med glasdörrar omgiven av ett hav av blommor, presenter, flaskor, mat, cigaretter. Framför altaret en kö med människor som väntade på att antingen lämna sina offergåvor och be om en tjänst, eller för att tacka för något som Santa Muerte hade fixat. Needless to say, här vågade vi absolut inte ta några bilder.

Någon timme senare var vi nyshoppade tillbaka i bilen (med låsta dörrar), självförtroendet hade växt på vägen tillbaka och vi gjorde några sagolika piratfynd. Vi pustade ut, vi hade överlevt denna trevliga lilla familjeutflykt och var några erfarenheter rikare.

Häromveckan läste jag så i tidningen att polisen hade gripit ledaren för Santa Muerte kulten i Mexico Ciy, en före detta präst i katolska kyrkan anklagad för att tillsammans med sin fru vara hjärnan bakom kidnappningar och utpressningar. Enligt tidningen (en misstänkt lång och detaljerad artikel) så hade gänget han ledde träffats inom kulten och prästen fick 20% av intäkterna. Han förnekade såklart allt och menade att han blivit torterad att erkänna och det hela var en plot av kyrkan och myndigheterna för att försöka stoppa hans religiösa aktiviteter. Vad är sanningen? Vem vet?

BTW, vi har med intresse (och utan ett dugg avundsjuka) följt vädret i Sverige denna vinter. Om ni av nån anledning skulle känna er trötta på snö och kyla så kan ni tänka på de stackars barnen i Mexico. De får köa i timmar i gassande sol för att få en sju sekunders åktur på en pulka eller få göra en liten mini snögubbe i en färdig form av snö tillverkad i en container brevid. Det stora torget mitt i stan blir nämligen under någon månad ett formidabelt och populärt vinterland där man också kan få prova på att hasa sig runt på skridskor på en konstfrusen rink eller köra mini snöskotrar:

Zocalo vinterland

Snöskotrar

Pulkaåkning

 

Jag vet, en klen tröst. Men ändock.

Lev väl

Publicerat i knark, Mexicobrev, Santa Muerte | Lämna en kommentar

Ni-Ni – En förlorad Mexikansk generation?

Chihuaha är väl mest känd för oss som en hundras, en liten söt slags hund som man kan bära i handväskan. Men de flesta Mexikaner associerar nog inte till hundar, utan till en extremt problemfylld stat i norra delen av landet, precis på gränsen till USA. Den mest kända staden är såklart Ciudad Juarez, skådeplatsen för knarkvåldet där karteller slåss såväl med varandra om kontrollen av de lönsamma smugglingsvägarna till den enorma marknaden i USA, som med armen och polisen.

En perfekt rekryteringsgrund för narkokartellerna, specicllt i Ciudad Juarez men även i andra utsatta delar av lander, har blivit de ungdomar som varken arbeter eller studerar. På spanska kallas gruppen ni-ni, ”ni trabajan ni estudian”. Enligt rektorn för UNAM, det största universitetet i Mexiko, så finns det 7 miljoner ni-ni ungdomar (lite oklart vilka åldrar han avser), enligt regeringens egen statistik så är knappa 10% av alla ungdomar mellan 12-17 nini´s, vilket enligt min googling skulle innebära så där 1 miljon (det finns totalt 20 miljoner människor mellan 10-19).

För att klämma lite mer statistik: dödligheten i mord för undgomar mellan 15-17 är nästan 45 mördade per 100.000 invånare i Chihuahua, medan snittet för landet är 9 för den här åldersgruppen, dessutom har den här siffran formligen exploderat de senaste 3 åren. (antalet mord i sverige i alla åldersgrupper är 7 per 100.000).  

För många ungdomar blir kartellerna enda vägen ut, de får en mobiltelefon, pengar (1000 dollar för varje trip över gränsen med narkotika) och kanske viktigast av allt, en samhörighet som kanske ersätter en trasig familj. En hel subkultur har utvecklat sig med kläder och musik som förhärligar narcoledarna och livet på andra sidan lagen. Att polisen är korrupt och samhället inte kan eller vill hjälpa gör beslutet bara lättare.

Återigen, knarket är ett globalt problem och i debatten i Sverige (om den nu finns) glömmer man ofta bort att den miljard som svenskar årligen spenderar på kokain går nästan (nån liten del stannar väl hos den lokale distributören) oavkortat till de Colombianska och Mexicanska knarkmaffiorna. Kanske dags att sluta tänka på små söta hundar när vi hör ordet Chihuaha, det är ett hem för 10.000 tals ni-ni´s och ett symtom på västvärldens totala oförmåga att hantera knarkproblemet.

Publicerat i knark | Märkt , , | Lämna en kommentar

Uppför berget

Det är brant. Väldigt brant och det är mer än tusen höjdmeters vandring till toppen av den gamla vulkanen som heter Cerro Ajusco, men det är värt mödan. För högst uppe på toppen har man en fantastisk utsikt över hela Mexiko City dalen. Smogen ligger som ett djupgult täcke över staden och vi njuter av att andas frisk luft och att lyssna på tystnaden högt ovanför trafik och flygplan. Man kan väl inte säga att genomsnittsmexikanen är särskilt friluftintresserad, men uppe på den här toppen har vi sällskap av flera olika grupper som har bemödat sig att vandra de två och en halvtimmarna det tar att nå toppen. Utom farbrorn vi träffade som gick upp på en timme och trekvart, i sextioårs åldern. När han var ung gick han upp på en timme och numera bestiger han berget trettio gånger om året. Naturen är väldigt vacker, tall och granskog så man känner sig som hemma, branta stup och dramatiska bergsformationer. Norrut ser vi Nevada de Toluca, som är 4680 meter hög, och i söder de mytomspunna mäktiga vulkanerna som i folkmun går under epitetet Popo och Izta som är 5426 respektive 5230 meter över havet. Egentligen heter dom Popocatepetl och Iztaccihuatl, men det är för svårt och för långt för att säga.

Den stora gruppen med vandrare har brett ut sig på topplatån och lagar en jättegryta med chilaquiles (som är fyrkantiga tortillabitar med ost och kyckling, typisk frukostmat och smakar ljuvligt) och frijoles (bönor, basingrediensen i det mexicanska köket), dom bjuder självklart med sig till alla andra på toppen, inklusive vildhunden som nog lever på rester av vandrares matsäckar. Själva sitter vi på de nästan fyra tusen metrarna och njuter av den värmande solen och den vindstilla dan, vi vilar benen och undrar hur vältränade vi måste vara för att komma upp på Izta, som väl får bli nästa projekt.

Den snöklädda toppen Izta skymtar i bakgrunden

Mexico City ...

För att leva på matsäckar ser han välmående ut

Sista biten till toppen går på en smal ås, klättring!

Publicerat i Friluftsaktiviteter | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Döden i grytan, typ

I tisdags firade Mexico de dödas dag, Dia De Muertos. Fast den här gången kanske med en viss bitter eftersmak i det annars så glada och uppslutna umgänget med det döda. Narkotikavåldet har nämligen exploderat de senaste veckorna som ni säkert har läst i  tidningarna.

Men låt oss börja med det positiva. Dia de Muertos är en rackarns fest där dom döda kommer tillbaka en dag om året för att umgås med de levande, man samlas på kyrkogårdarna för att ha en trevlig stund tillsammas med en eller flera döda släktningar. Man äter dennes favoritmat, dricker favorit tequilan och lyssnar på favoritmusiken. Glöm de fuktiga novembermörka dimhöljda kyrkogårdarna där flämtande värmeljus lyser. Nej här är det 25 grader varmt och strålande solsken, hela familjer har party på kyrkogården, 7 manna mariachiorkestrar (http://www.youtube.com/watch?v=YGbiWnoWTto) som går runt och erbjuder sina tjänster för en ringa peng. Fullt med folk och överallt de gula ringblommorna som utmärker de här för-Colombianska festligheterna.

Firandet började för några veckor sen när man började att förbereda offeraltare överallt, altare som är smyckade med skelett, mat, dryck, blommor, frukt och en bild på den man vill hylla. Så här kan det se ut:


Såna här altare, eller ofrendas på Spanska, som det heter hittar man på kontor, i butiker, hemma och överallt på stan.  På det stora torget, Zocalo, har man en utställning med massor av olika ofrendas och fullt med aktiviteter, så här såg det ut:

Det här är en gammal Atzekisk ritual, då skiljde man inte så mycket på att leva och att vara död, när man dog så fortsatte man helt enkelt att leva fast på andra sidan liksom (just det,  Atzekerna var ett framgångsrikt krigarfolk och så är det ju lämpligt att gjuta mod i styrkorna genom att lova guld och gröna skogar om man dör). Och en månad om året så umgicks man med de döda, typ hela augusti. När spanjorerna kom så försökte de utrota den här barbariska sedvänjan men den satt i ordentligt, så en hygglig kompromiss fick bli att minska ner den till en dag och lägga ihop den med den redan existerande katolska seden att fira de dödas dag andra november. Och så har det fortsatt, Mexarna har svårt att lämna sin gamla tradition. Om man kom från Göteborg kanske kan man skulle kunna säga att seden att fira de döda är ovanligt levande.

Men som sagt, dödens dag har fått en annan betydelse eftersom de senaste månaderna det narkotikarelatade våldet har ökat högst markant, och det från en väldigt hög nivå. Väldigt ruggigt. Det sägs nu att de Mexicanska narkotikakartellerna är de mäktigaste i hela världen. Det började för ett antal år sen, Mexarna var beskedliga smugglare som jobbade på uppdrag av de Colombianska kartellerna, största delen av all koka växer i Colombia, Bolivia och Peru, och majoriteten förädlas i Colombia. Dessutom odlade man i Mexico marijuana som smugglades till USA. Den inhemska konsumtionen var (och är) klart beskedlig jämfört med jänkarnas. Sen började Colombianerna få det knepigt och deras makt minskade, i vacumet som uppstod kunde de sju stora mexicanska kartellerna ta för sig. Det strategiska läget med en 300 mil lång gräns mot det förlovade landet med en aldrig sinande efterfrågan på stimulantia och de enorma vinster (mellan 18-39 miljarder dollar, i cash, flyter varje år in i Mexico) som knark levererar gör kampen väldigt ojämn för myndigheterna. Till en början levde kartellerna i Mexico ett lugnt liv, man mutade lokala politiker och poliser och fick hållas relativt ostört. Men sen kom President Calderon och förstörde jämvikten genom att utropa krig mot kartellerna och sätta in 80.000 militärer, allting finaniserat av USA som än idag, efter 30 års verkningslöst krig  mot knarket, företrädesvis i Latin Amerika, inte har kommit nånstans.

Militären har delvis varit lyckosam, man har lyckats fånga/döda ett stort antal kartelledare. Dock har detta bara lett till att kartellerna dels har börjat kriga med varandra för att ta över territorier från försvagade konkurrenter, dels att man har skaffat allt tyngre beväpning och börjat med proaktiva räder mot polis och militär. Idag finns mer än 400 städer/byar där det inte finns polis överhuvudtaget. Senast förra veckan öppnades en polisstation in en liten by men inom tjugofyra timmar kom kartellen och under en 15 minuter lång eldgivning med automatvapen och granater, skjuta sönder alla polisbilar och själva polisstationen. Sannolikhet att överleva som polis, domare eller journalist i norra Mexico är förmodligen klart mindre än en svensk pansarskyttesoldat på Gotland under en Sovjetisk landstigning.

Dessutom har kartellerna, under trycket mot knarkhandeln, börjat diversifiera till utpressning, människosmuggling, beskyddarverksamhet och andra lukrativa sidoaffärer. Våldet bara eskalerar och den vanlige mexaren är väldigt orolig och undrar, men rätta, hur och när detta ska ta slut. De mest pessimistiska säger att kartellerna till och med hotar själva staten Mexico. Jag menar att om kartellen Las Zetas (som för övrigt bildades av f.d soldater i mexikanska armén) kan upprätta vägspärrar i hela Monterrey (Mexicos största och viktigaste industriella stad) för att låta några av sina medlemmar som var eftersökta av polisen, kunna ostörda köra iväg, då är hela samhällsstrukturen på väg att rämna. Livet för vanliga människor i många städer i norra Mexico har blivit helt förändrat, men lever under ständigt hot att bli rånad, kidnappad, eller helt enkelt hamna mellan stridande enheter, vare sig det är olika karteller eller mellan militär och kartell. Att de dessutom använder tortyr och halshuggningar androm till varnagel, gör inte situationen bättre. Situationen i Mexico City är så länge under kontroll, men vi bävar alla om myndigheterna tappar taget även i denna gigantiska huvudstad. Men många drar sig redan för att åka till Acapulco och till Cuarnevaca, som är många Mexico Citybors tillflykt under helgerna.

Naturligtvis går debattens vågor heta på bägge sidor av Rio Bravo hur man ska komma till rätta med problemet. Många skyller på Presidenten, att han går USAs vägar och har, i ett desperat försök att öka sin popularitet, tagit en chansning och startat kriget utan att förstå vad han gav sig in på och att man istället skulle göra en deal med kartellerna. Låt dem hålla på med smuggling, men inget annat, och betala en rejäl skatt. Ytterligare andra vill att USA ska ta krafttag och stoppa smugglingen av vapen, det produceras nämligen väldigt små mängder vapen i Mexico den absoluta huvuddelen kommer från USA, från Kalifornien och Arizona. En del från avslutade frihetskrig i Central Amerika, Överskottsbolaget modell större. Säkerhetsfrågan kommer med all säkerhet att vara den allra största frågan i Presidenvalet 2012 och nu börjar det komma rapporter att tillväxten och den ekonomiska återhämtningen efter lågkonjukturen 2009 börjar ta skada. Den växande medelklassen är klart oroad och börjar blir trött på att läsa ett uppslag (och inget fjantigt kvällstidningsformat utan rejäla tidningar) varje dag om narkovåldet. Men hur som helst det här kommer ta tid och kosta många fler liv.

Andra  förespråkar att man ska liberilisera marijuana, eller i alla fall att USA ska göra det för att minska eller helt utradera den hälft av knarkintäkterna som marijuana exporten utgör. En del menar att liberalisering kommer skapa helt nya problem och lidande. Helt klart är att vi som samhälle måste ta ställning till den enorma kriminella verksamhet som knarkkonsumtionen har skapat, och de enorma negativa konsekvenser som den har fört med sig.

Så nog känns det som ett ödets ironi att Kalifornien just i tisdags, på de dödas dag, röstade emot att legalisera marijuana.

Publicerat i Mexicobrev | Märkt , | Lämna en kommentar

Fever pitch, typ

Så har man då gjort ett första rejält övergrepp på den latinamerikanska kulturen. Ett bra exempel på lutheranskt oförstående och naiv prestationsångest. Förmodligen så går jag nog i korridorsnacket under epitetet “mannen som gett det trampade klaveret ett ansikte”..

Så här var det.  Som ni kanske minns så var det fotbolls VM i somras (även om vi svenskar gärna försöker förtränga detta obestridliga faktum) och öppningsmatchen skulle spelas mellan Sydafrika och, just det, Mexico. I ledningsgruppen någon vecka innan VM skulle börja så kom personalavdelningen med ett väl genomarbetat förslag hur vi skulle anordna TV skärmar på alla våningar och i alla konferensrum skulle vi koppla in Sky till projektorerna för att få stora och bra bilder. Vi skulle servera frukost och göra detta till en stor happening. Som god svensk (och kanske inte en jätte entusiast när det gäller fotboll) så var jag lite tveksam, men jag förstod ju att detta var något stort, alla gillar fotboll och en öppningsmatch i VM är ju alltid en öppningsmatch i VM. Ok sa jag, “vi gör väl så i första matchen eftersom det är Mexico som spelar och så, men sen (och här kommer mitt stora klavertramp), sen slutar vi väl med detta och så jobbar vi resten av matcherna”. Hakor tappades, ögon spärrades upp, knappnålar föll med dunder och brak. Dera hjärnor gick för högtryck, “vad är detta för barbar från andra sidan Atlanten som överhuvudtaget vågar att öppna munnen och ha en åsikt om fotboll”. Alla stirrade på mig som om jag kom från en annan planet (vilket det ju kanske ligger något i), ingen vågade säga något, men till slut harklade sig en kille, en Brasse, och deklarerade modigt han minsann tänkte titta på alla Brasilens matcher. Jag kunde se hur personalchefen framför sig såg kravallerna, strejkerna och blockaderna som skulle utbryta. Nåväl, man är väl inte sämre karl än man kan kan vända kappan efter en rejäl kuling, och eftersom jag har i alla fall medelmåttiga antenner så insåg jag misstaget och retirerade rejält. “ok, det är väl ok om vi tittar på mexicos matcher då”. Alla andades ut och vi övergick till något mer konfliktlöst.

Några dagar senare kom direktiven ut från den centrala personalavdelningen för latinamerika. Två sidor som beskrev hur det hela skulle gå till, det var ok för alla anställda att se alla matcher för alla länder i regionen, självklart om arbetet, och chefen så tillät, kunderna ska alltid gå först etc etc. I själva verket inga problem, alla chefer såg alla matcher, och självklart alla kunder också. Landet bokstavligen stannade. Fotbollsintresset här är helt enormt, alla talar fotboll och alla följer att matcher in i minsta detalj. Nästan värre än i England. Förhoppningarna var såklart högt uppskruvade men när man skulle möta Argentina i kvarten (eller var det åttondelen) så gick luften ur. Man tog ut förlusten i förskott, trots att Argentina inte spelade speciellt bra egentligen, och så gick livet vidare utan VM. (PS, häromveckan spelade Spanien och Mexico en vänskapsmatch på hemmaplan (dvs på 2200 meters höjd….) och det blev oavgjort, så enligt folkopinionen så borde egentligen Mexico ha fått minst silver i VM).

Nu har M och m kommit så livet börjar så småningom anta ganska vanlig former. m har börjat i en amerikansk skola där all undervisning är på engelska, ungefär hälften av eleverna är mexare och 30% amerikanare, och resten är från 40 olika länder, så det sociala språket är spanska. Eftersom detta är tredje internationella skolan för vår del så börjar vi ju bli rätt rutinerade att förklara för förvånade lärare och “counselers” (nån blandning mellan studierektor och kurator, typ) att han förmodligen ligger skapligt efter i matte. Så är det nämligen i den svenska skolan, vi läser betydligt mindre och mindre avancerad matte, (i alla fall upp till högstadiet, sen vet jag faktiskt inte) jämfört med amerikanska ungar. Jag gissar att vi sett över hela populationen har en jämnare kunskap än vad man har in USA, skillnaderna mellan olika skolor är säkert större där än i Svergie, dvs vi har lägre genomsnitt men också en lägre standardavvikelse (om du inte kommer ihåg vad det var så kan du fråga vilken gymnasieelev som helst). Så nu får stackars m masa sig upp ur sängen klockan 6 varje morgon och släntra iväg till dubbla kurser i matte, algebra och geometri. Och till de förvånade lärarna kan man ju alltid dra till med att det blir nog folk av de svenska ungarna också, vi har trots allt haft en mycket bättre utveckling av BNP per capita än USA på 2000 talet, så nånting har vi gjort rätt trots våra begränsade kunskaper i matematik.

Häromdagen så fyllde Mexico 200 år, dvs det var då man lyckades slänga ut spanjackerna, och samtidigt så var det 100 år sedan revolutionen. Just det, Mexico har alltid varit ett ganska våldsamt land. Jag tycker namnen på partierna är ganska belysande, så här ungefär låter de tre största partierna  i direkt svensk översättning:
Nationella Aktionspartiet, (har haft makten de senaste 10 åren)
Instutionella Revolutionspartiet ( hade makten under mer eller mindre hela 1900 talet)
Demokratiska revolutionspartiet (ett namn som engelsmännen nog skulle kalla oxymoron, tillsammans med “great british food” och andra motsägelser från http://www.oxymoronlist.com/)

Jämförelsevis så låter Folkpartiet, Centerpartiet och de andra lite mesiga. För att inte tala om Junilistan och Planfria korsningspartiet.

Hur som helst, oavsett parti och regering så är mexarna väldigt patriotiska, förmodligen mer än Norrmännen, det är flaggor och mexicanska symboler överallt. På bilar, hus och bussar. Och den 15:e september så samlas hela Mexico City på det stora torget mitt i stan, Zocalo, där det är uppträdanden, fyrverkerier och ett väldigt festande hela natten. Kulmen på det hela är el Grito (ungefär skriket) klockan 23.00 när Presidenten kommer ut på en balkong och ringer i en klocka och utbrister Viva Mexico, leve hjältarna som gav oss frihet och ett fosterland, Viva Mexico, osv. Och naturligtvis så svarar hela torget i kör Viva!. Och sen sjunger man nationalsången så det står härliga till. Så här såg det ut:
http://mexico.cnn.com/videos/2010/09/16/el-grito-en-el-zocalo-del-presidente-calderon

Vi hade blivit avrådda för att åka ner på stan, kanske inte det säkraste stället att vara på, men jag vet inte, det hade varit kul, vi får se nästa år. Istället var vi på en stor middag på en fantastisk hacienda och fick se el grito på storbildsvideo och sjunga tillsammans med 400 andra mexare så att håren reste sig på armarna;:
http://www.youtube.com/watch?v=yG94Eb7CdYQ

I helgen har Karl varit här, orkanen alltså. Man rekommenderade alla i Mexico City att stanna hemma, vilket så klart ingen lydde, vi hade tänkt åka iväg och titta på nån kolonialstad, men eftersom de hotade med regn, regn och åter regn så blev det inte så. Istället åkte vi ner på stan och hamnade mitt i Mexico Citys svar på Let´s Dance, varje lördag så samlas mellan 600 och 1000 personer på ett parkliknande torg för att dansa och förlusta sig till musik från stora musikanläggningar, en grön liten klisterlapp på kavajslaget visar att man har dragit sitt strå till stacken till att betala musiken och ger en rätt att dansa så mycket man vill. Skoputsarna hade högkonjuktur, danspjucken måste ju skina. Många är riggade till tänderna, aftonklänningar och mörka kostymer, andra har jeans och är mer avslappnade. Medelåldern är rätt hög, och musiken är nog sådär 50 år gammal. Men ett kul spektakel att titta på. Och om du undrar, nej vi dansade inte. Och vi blev inte uppbjudna heller, berodde nog på att vi inte hade nån grön lapp. Mellan varven kunde man såklart stilla hungern i något av de otaliga Empenadastånd som fanns överallt.

Lovar att återkomma med fler rapporter om det som bekymrar medelmexaren mest och det enda om Mexico (förutom mina betraktelser) som avhandlas i svensk media, dvs säkerhetsläget. Nu är det dags att slå på SVT play och kolla på valvakan, eller om vi ska spela golf istället….hmmm, svårt beslut.

(Det här inlägget skulle ha publicerats för någon vecka sen, tänk dig tillbaka till den 19/9, just det, valdagen.)

Publicerat i Mexicobrev | Märkt , , , , | Lämna en kommentar